Tidig söndagsmorgon med japanskt och ”western” saligt rörigt i den enorma frukostsalen – nu är det skarpt läge! En kort taxiresa, all trafik går lugnt och fint som en filbunke här, och så är vi framme vid Osaka University Nakanoshima Center. Ett trivsamt och lagom stort ställe, där vi genast kände oss hemma.
Det välordnade symposiet: ”Home Economics in Sweden, USA and Japan – focusing on nurturing problemsolving literacy and critical thinking among students” besöktes av mycket engagerade lärarutbildare, studenter och intresserad allmänhet. Kunde inte låta bli att notera den relativt höga andelen män i sammanhanget, ca 20 % – heja Japan!
Det kändes onekligen högtidligt värre, när vi gäster från ”overseas” hälsades välkomna. Frågan om hur vi kan (och bör) förhålla oss till demokratisk medborgarfostran och konsumtion för en hållbar utveckling i praktiken, har delvis olika dignitet vid olika horisonter. Mycket är lika, men lika mycket olika, utgångsläge och förhållningssätt varierar – spännande!
Det var inte så läskigt att göra det offentligt, tala engelska alltså, bara så oerhört frustrerande att inte behärska språket, särskilt vid diskussionen. Jag är van att fånga upp åhörarnas specialintressen och spinna vidare å dem, men nu kunde jag ju inte det… Det förväntas såklart också att man säger något smart, bekräftande och/eller vänligt ifrågasättande och trevligt om de andras dragningar. Sen kommer frågor från publiken… Fick dock kvalitativ support tills det lossnade lite:) Vi löste inte världsproblemen den här gången heller, men droppen urholkar stenen och skam den som ger sig! ”Ingen gjorde ett större misstag, än den som inte gjorde något, bara för att den trodde att den kunde göra så lite.”
Lite absurt, men kanske just därför, avslutade tre rutinerade economists från Sverige och USA dagen i ett fullständigt gigantiskt köpcentrum. Vi startade vid restaurangen på tionde våningen och gled nedåt, rulltrapppa efter rulltrappa, och vi var inte nere förrän hela härligheten stängde vid tjugoett på kvällen. På varje plan fanns fulländade och estetiskt fullproppade butiker, med allt man kan önska sig (eller inte:). Så absurt att det blir häftigt på samma gång – vem ska köpa allt? Och vad ska vi göra med allt som inte blir sålt eller använt, och som alltså producerats i onödan?
Till och med hissåkandet har gått och blivit en konst, med eller utan engagerad värd/värdinna. Har faktiskt åkt mer hiss den senaste veckan, än jag gjort i hela mitt liv…